Var blev januari av?
Tiden går så otroligt fort så jag blir matt… Det blev kanske inte så mycket gjort i januari som jag hade tänkt mig. Det blev mest en massa jobb och utbildning. Det är ju inte så lite det heller men när man kommer hem är man ofta så trött att det inte blir många knop då heller. Tyvärr fick jag inte några muntra besked från ortopeden heller angående ryggen, han visste inte hur han skulle gå vidare så nu är jag remitterad till en ny kirurg… Japp, då är det 10 års jubileum för hur länge man kämpat med det här… Helt otroligt. Förra helgen när jag slutat jobba kl: 24 och satte mig i bilen så insåg jag att jag med nöd och näppe skulle ta mig hem för det kändes som ryggen var klyvd i två delar. Men jag biter ihop och försöker att inte bli bitter, det finns ju alltid de som har det värre, försöker jag tänka. Å andra sidan är detta min verklighet och den ska jag leva i…
Sveas löp lyser än med sin frånvaro… Lilla fisgrisen 
Innan vi började jobba förra helgen var vi ute med Max och Jessica och tränade bevakning. Det var bra längesedan vi gjorde det och Svea var minst sagt HELTÄND!! Men vi fick till en klockren vindmarkering och en stillastående bevakning som avslutades med en låååång kamp med Jessica! Svea var i himlen!
Elsa fick också köra vind och det med besked. Tanten kan hon
Ny månad, nya tag…
Svea kan skälla hon
Framåtsändande
Kampa kampa med tungapporten…
Då fattas ett stycke löpande Svea….
För allt är färdigt och bestämt! Vågar man säga så? För då jinxar man kanske hela parningen och eventuella valpar? Ja ja, allt kan hända men om det vill sig rätt ska Svea ner till Langen/Hessen och träffa Fashion-Guy von Khanbalic… En fantastiskt trevlig hanne med härlig attityd och temperament och dessutom en stor skopa kamplust. Nu är det bara den tråååååkiga väntan på att hon ska komma igång och börja löpa. Men den som väntar på något gott
ZTP / AD / BH / VPG 1 Körung B
- HD B 1
- Hjärta 0
- Spondy 0
- Patella 0 / ED 0 / knä ua
- JRD frei / clear
Fantastiska 2011…
För det blev ett helt underbart år om man ska tänka efter… Trots lite mothugg här och var så lyckades ju jag och Svea efter endast två månaders träning bli uppflyttade till högre bevakning… Svea tog sitt championat… Och som ett fantastiskt avslut på året, så fick jag den bästa julklappen i världen. Den 18 december kom det en ny stjärna i mitt liv. Lilla Julia Isolde Rossing, min systerdotter. Jag trodde inte för mitt liv att man kunde älska någon så mycket från den första stund jag såg henne… Hon kommer förgylla mitt liv denna flicka…
Finns det en lathund till latmatte?
För matte har verkligen legat på latsidan ett tag… Men det känns skönt för både mig och hundarna att ta en välförtjänt paus i träningen tror jag. Tappade lite lusten efter tävlingen eftersom det inte fanns fler i år… Så jag köpte mig en flygbiljett till Paris och hälsade på min fina barndomsvän Moa… Fantastisk mat, vin, champagne och underbara minnen… Givetvis lite julshopping också… Men som vanligt när Moa och jag är någonstans blir allting fokuserat på när vi åt sist, vad vi ska äta nu och äta senare Underbart med likasinnade!
Och den ena roligheten bytar av den andra för när jag kom hem fick jag Skånebesök av pappa. Vi har ju givetvis också ätit god mat Och druckit gott… Så med andra ord har det varit två riktigt bra veckor 
Det är helt otroligt att vi nu den 4 december fortfarande har barmark. Så idag var jag ute och körde spår och uppletande med båda flickorna. Båda gick riktigt bra förutom att ett av spårupptagen med Svea tog hon bakspår. Som vanligt när det blir bakspår med henne så var det ett högerupptag. Jag har tränat mycket på att försöka få henne att gå ner i tempo innan upptagen, köra ett kort spår innan, uppletande innan, gå till spåret i spårsele och lina, inte skicka ut henne på upptaget för att inte hon ska gå upp i stress utan gå med henne ut i linan kort bakom. Jag har lagt spåren på fält eller fotbollsplaner för att försöka få henne att bli noggrann och analysera spåret. Ibland vill man bara riva håret för att man inte kommer tillrätta och förstår VARFÖR det blir bakspår. Måste nog vända mig till högre makter, alltså mina fantastiska träningskompisar som vet bättre än mitt arma huvud…
Elsa, Svea och Lotus… Klara, färdiga GÅ!!
Hmm, grrr, ja ja och upp igen….
Hm, ja då kom jag med på EN högre tävling i Tollarp i Skåne. Ja, det var ju inte en resa förgäves eftersom jag fick träffa familjen och min ofödda lilla systerdotter som lever gott i magen. Gud som jag längtar efter denna lilla tös…
Men tävlingen kan man ju stryka ur registret. För det första var det så dimmigt att jag inte ens såg markeringarna i rutan men förstod av alla koblajorna vid fötterna att vi varken var på ett vanligt fält eller stubbåker. Japp en finfin kohage. Svea kom dock iväg med en gänglig start men hade svårt att fästa spåret. En pinne… två pinnar… Sen började det bli rörigt, blåsten gjorde väl sitt med men jag kände inte ens igen hennes sätt att försöka lösa situationen. Normalt vid ett tappt för henne brukar linan bli slak och hon slår runt spåret, men nu var det fullt drag i linan, runt runt, tillbaka, bakspårar och virr varr om vartannat med högt tempo och kraft. Då insåg jag att det här reder hon nog inte ut, tiden gick och vi zick zackade mellan koskiten och Svea hade kobajs upp till armbågarna och jag i händerna efter spårlinan. Efter en stund visste jag att även om hon redde ut situationen så skulle vi inte hinna runt och istället för att låta irritationen rinna över, klappade jag om min lilla hund och gick av spåret. Supertrist med tanke på att tävlingarna är slut för i år och det var den enda vi kom med på. Sen blir det ju valpar vid nästa löp så våren försvinner ju med. Men puppisar blir ju underbart det med
Jag fick reda på av en av de tävlande igår som tyvärr inte heller lyckades ta sig vidare att det fanns en tävling i Hörby idag och jag körde dit i hopp om att någon kanske inte skulle dyka upp, men tyvärr blev det ingen plats över till mig. Det som var lite intressant dock var att en som också tävlat i Tollarp skulle tävla med sin andra hund på söndagen i Hörby berättade att de precis tagit in boskapen där mitt spår låg. Även om Svea ska ta upp och följa det spåret hon börjat på, så kan det vara en förklaring till varför hon fick kämpa så hårt. Det kan inte ha varit lätt med all den vittringen som ger konstiga bilder i huvudet. Som sagt det är bara att bryta ihop och komma igen… Hon är ju min finaste lilla Svea i alla väder oavsett hur det går… och det är värt mer än alla tappt i världen…
KORAD SE UCH Millneth’s For You I Will
Ja då har vi otroligt roliga nyheter! I söndags tog världens bästa Svea sitt sista cert på Västerås BK och är nu Svensk Utställningschampion! Som grädde på moset blev hon dessutom Bäst i Ras!!! Oj oj oj vilken härlig dag! Den karamellen suger vi på lääääänge… Så numera bor det två champinjoner här hemma i Lospånga By…
Hur svårt ska det va???
Att komma med på en tävling? Jag har blivit bortlottad på alla tävlingar jag anmält till nu i höst. Tydligen ska man vara glad att ens vara reserv då de flesta fått tillbaka pengarna och inte ens har en chans att komma med, men att bli sista reserv i alla tävlingar känns ju bara sorgligt. Fine… Mina moment är inte världens snyggaste och kanske kan vi inte ens bli uppflyttade till elit i år men skiten känns djup då jag vet att vårens tävlingar kan jag lägga ner för det blir valpar nästa löp… Å andra sidan blir det VÄRLDENS bästaste puppisar… Åååååå vad jag känner frustrationen växa ändå, har ju varit så laddad. Men har anmält till fler så jag håller alla tummar och tår för att jag ska komma med.
Lade ner hårdträningen i helgen och körde några korta och tyvärr omotiverade pass och gav mig ut i skogen istället. Idag var vi ute och promenerade i fyra timmar och hittade lite kantareller som bonus… Elsa passade på att äta blåbär som hon ääääälskar, Svea chillade i blåbärsriset mellan boxerracen… Och jag behöver knappast kommentera fotona, mina älskade flickor…
Tillbaka till verkligheten…
Igår var det första dagen på jobbet efter semestern… Hur kan det komma sig att det känns som om man aldrig var borta? Och så hörde jag en reklam på radio om något jäkla jul-tjofräs och snabbt blev man varse om att var tillbaka i verkligheten igen. Idag har vi varit lediga för jag ska jobba helgen och då passade vi på att träna med Erkki och Pia på klubben… I värmen… Men det gick faktiskt över all förväntan. Sveas framåtsändande börjar bli riktigt skapligt. Roligt när pusselbitarna börjar falla på plats och det ger lön för mödan. Tävlingen kommer väl att finnas runt hörnet snabbare än jag väntat mig så det är bara att nöta på! Sen har vi ju spårupptagen som vi kämpar med och den som kommer på hur en hund alltid ska ta framspår kommer att bli miljonär vill jag lova. Jag har provat lite olika sätt men nöten är baske mig inte lätt att knäcka.
Väl hemma blev det boxerbus i trädgården som sig bör när kvällen börjar ge svalka. Mina fina, fina hundar…
Första semesterveckan har redan gått..
Och egentligen har jag inte gjort något vettigt alls.. Eller ska jag säga vettigt för min egen skull.. Jag håller på att få allting klart till lydnadstävlingarna på Ekilden nästa vecka. Det tar bra mycket tid att ordna lydnadstävlingar från scratch har jag åtminstone fått lära mig. Vädret har varit jättebra vilket betyder att det inte blivit så mycket träning, hundarna har fått slappa de med denna veckan. Man orkar inte så mycket mer…
På söndag åker jag ner till Skåne och det ska bli så himla skönt. Det är lite blandad kompott planerad med träning, Tysklandsresa, vänner och familj!
Åhhh helt sjukt nära nu!!!
Jag längtar så jag nästan går aaaaaav! Nästa vecka är det dags!!!!
