Hmm, grrr, ja ja och upp igen….
Hm, ja då kom jag med på EN högre tävling i Tollarp i Skåne. Ja, det var ju inte en resa förgäves eftersom jag fick träffa familjen och min ofödda lilla systerdotter som lever gott i magen. Gud som jag längtar efter denna lilla tös…
Men tävlingen kan man ju stryka ur registret. För det första var det så dimmigt att jag inte ens såg markeringarna i rutan men förstod av alla koblajorna vid fötterna att vi varken var på ett vanligt fält eller stubbåker. Japp en finfin kohage. Svea kom dock iväg med en gänglig start men hade svårt att fästa spåret. En pinne… två pinnar… Sen började det bli rörigt, blåsten gjorde väl sitt med men jag kände inte ens igen hennes sätt att försöka lösa situationen. Normalt vid ett tappt för henne brukar linan bli slak och hon slår runt spåret, men nu var det fullt drag i linan, runt runt, tillbaka, bakspårar och virr varr om vartannat med högt tempo och kraft. Då insåg jag att det här reder hon nog inte ut, tiden gick och vi zick zackade mellan koskiten och Svea hade kobajs upp till armbågarna och jag i händerna efter spårlinan. Efter en stund visste jag att även om hon redde ut situationen så skulle vi inte hinna runt och istället för att låta irritationen rinna över, klappade jag om min lilla hund och gick av spåret. Supertrist med tanke på att tävlingarna är slut för i år och det var den enda vi kom med på. Sen blir det ju valpar vid nästa löp så våren försvinner ju med. Men puppisar blir ju underbart det med 
Jag fick reda på av en av de tävlande igår som tyvärr inte heller lyckades ta sig vidare att det fanns en tävling i Hörby idag och jag körde dit i hopp om att någon kanske inte skulle dyka upp, men tyvärr blev det ingen plats över till mig. Det som var lite intressant dock var att en som också tävlat i Tollarp skulle tävla med sin andra hund på söndagen i Hörby berättade att de precis tagit in boskapen där mitt spår låg. Även om Svea ska ta upp och följa det spåret hon börjat på, så kan det vara en förklaring till varför hon fick kämpa så hårt. Det kan inte ha varit lätt med all den vittringen som ger konstiga bilder i huvudet. Som sagt det är bara att bryta ihop och komma igen… Hon är ju min finaste lilla Svea i alla väder oavsett hur det går… och det är värt mer än alla tappt i världen…
